THE SHANES

The Shanes har väl aldrig varit några stora favoriter. Jag har skrivit en rad inlägg under temat svensk 60-talspop, där jag egentligen bara har hyllat Ola & the Janglers och Tages. Resten är väl som Olof Palme kanske skulle ha sagt, hä hä och häpp häpp. Men här har vi ta mig tusan ett riktigt lyckokast, covern som The Shanes gör på "Can I Trust You". Otroligt bra.
I övrigt vill jag bara göra ett tillägg:

"Man behöver inte lyssna med mer än ett öra för att upptäcka skillnad mellan tyngden, säkerheten hos det engelska och fladdrigheten och fantasilösheten hos det svenska".

(Bildjournalen nr 35 1964)

TILL WE HAVE BUILT JERUSALEM IN ENGLAND'S GREEN AND PLEASANT LAND

Höjdpunkten på Last Night of the Proms är givetvis William Blakes och Hubert Parrys "Jerusalem". Om man någon gång ska kunna sitta där i Royal Albert Hall när höstvindarna sveper omkring utanför så får jag väl först och främst dra hem storkovan i något lotteri. Men att stå bland alla vanliga knegare i Hyde Park känns mer genomförbart.
Men jo, "Jerusalem". Att hitta det bästa framförandet av denna hymn är inte det lättaste. Men den här, från 2011, går inte av för hackor.

"Jerusalem" förekommer också i filmen The Loneliness of the Long Distance Runner från 1962, regisserad av Tony Richardson och baserad på Alan Sillitoes novell.

Sen har vi den mest uppenbara scenen, den från Chariots of Fire. Gosskören, löpningen på stranden. Det blir inte vackrare än så.

Tre versioner av "Jerusalem". Tre upplevelser. Tre fantastiska användningsområden.

KENWOODTALLRIKARNA

John Lennon hemma i Kenwood, 29 juni 1967.

Den 22 mars var det en stor jubileumsauktion i Stockport med enbart objekt relaterade till The Beatles. Det kunde jag inte missa, speciellt som jag hade varit i samspråk med Omega Auctions, som höll i auktionen, redan innan. Då rörde det sig om ett par tallrikar som från början hade varit i John och Cynthia Lennons ägo under tiden de bodde i Kenwood. Vi hade kommit överens om ett fast pris för dessa tallrikar, men sen rann det ut i sanden. När jag sedan tittade igenom auktionskatalogen märkte jag att dessa tallrikar hade inkluderats i den kommande auktionen. Nu var jag ju tvungen att ge mig in i budgivningen, annars skulle någon annan lägga vantarna på dem.

Som sagt, den 22 mars var det dags. Ett fint datum. På dagen 50 år tidigare, den 22 mars 1963, släpptes nämligen debutalbumet Please Please Me. Auktionen innehöll 280 objekt, och "mitt" hade följande beskrivning:

"JOHN LENNON - collection of 3 x ceramics from John and Cynthia Lennon`s home `Kenwood` to include - 1 x large dish and 1 x plate in blue and white printed `Floresque` by Davenport and 1 x Imari style plate by Ashworth. All in good condition".

Tallrikarna hade tidigare sålts på auktionshuset Bonhams i London, enligt mina efterforskningar kan denna auktion ha ägt rum 1996. John Lennon brukade ge bort prylar till bekanta då och då, och Kent och Margaret Brunt som var transportansvariga på Apple under slutet av 60-talet är de första ägarna av tallrikarna efter Lennon.

Som tur är kan man ju buda på internet i dessa tider, och jag håvade in dem för ungefär 1000 kronor. Ett pris jag är mer än nöjd med. Efter en tid kom det ett stort paket som såg ut så här.

Inuti fanns det sanslöst mycket plopp-plast.

Och här har vi tallrikarna. Vet faktiskt inte vad jag tänker göra med dem. Drömmen är att få ihop ett helt middags-set från Kenwood, vilket inte verkar omöjligt. Bestick finns på marknaden, i nuläget tycker jag dock att dessa är för dyra. Glas har jag faktiskt aldrig sett ute, men det borde förekomma.

"MIN SON, HÅLL DIG BORTA FRÅN TRAVBANAN", MEN FARSAN, JAG GJORDE SOM DU TILLS MIN KÄRLEK FÖRSVANN MED EN ANNAN

Hur bra Håkans nya är?

"På knä i bögkvarteren
du gör sånt jag slutade med för länge sen".

Nuff said!

Eller jo.

Refrängen i "När lyktorna tänds". Årets refräng.

Och en sista fundering. Den första minuten i "Fri till slut". Vid första lyssningen associerade jag den direkt med slutscenen i "En officer och en gentleman". Men när jag tittar på den förstår jag ingenting. Det måste ha något att göra med den instrumentala versionen av "Up Where We Belong". Det är inte tal om något lån, detta uttjatade ämne, men det är något specifikt med den där stämningen.

NÄR VELVETS CHANTEUSE TYDLIGEN VAR NAZIST

När Nico släppte albumet The End 1974 tog det inte lång tid innan många hade bestämt sig att det var menat som en homage till nazismen. Nico hade nämligen spelat in "Das Lied Der Deutschen" och inkluderat den på albumet. Hendrix blev tokhyllad för sin version av "The Star Spangled Banner", men Nico fick minsann onda ögat. Det kontroversiella byggde i mångt och mycket på att hon hade valt att inkludera låtens två första verser, två verser som i princip varit paria i Tyskland under nästan tre decennier. Hendrix tolkning blev en attack på det amerikanska etablissemanget medan Nicos bara drog upp bilder av marscherande nazister på Berlins gator. Man kan väl inte heller påstå att förvirringen blev mindre när hon dedikerade låten till Andreas Baader, en av ledarna för Röda armé-fraktionen, eller Baader-Meinhof-ligan om man så vill.

Men sammantaget, tittar man på Nicos bakgrund så är den här nazi-kopplingen oerhört tunn och den bygger mest på spekulationer. Allt som allt har vi en spektakulär tolkning som borde lyssnas på istället för att pratas om.

FRANKIE LYMON

Min far hade en gång i tiden en VHS-kassett värd sin vikt i guld.  I vilket fall för mig, 15 år. Den här kassetten innehöll en dokumentär om rockens historia från 1953 och framåt, om jag minns rätt gällande årtal. Jag har för mig att den var inspelad omkring 1980.
Det där bandet slets ut ganska fort ska tilläggas. Saken är den att jag även använde det som grundstomme till mitt specialarbete på gymnasiet, en uppsats som fick namnet "Rockens historia, 1953-1970. På den tiden, 1999-2000, var specialarbetet endast 20 poäng. Jag lade ner en oerhörd tid på den där uppsatsen, många fler timmar än brukligt, vilket resulterade i högsta betyg och en lärare som ville ha uppsatsen som mall. Det var troligtvis min största gymnasiala stund.

Det var genom den där dokumentären som jag upptäckte Frankie Lymon and the Teenagers. Frankie Lymon ansågs vara ett underbarn, endast 13 år vid genombrottet 1956.

Allt såg ju oerhört ljust ut, tills dess att Frankie mer och mer blev gruppens stjärna och de andra förvandlades till sidekicks. Gruppen splittrades under en Europa-turné 1957. Allt gick sedan överstyr. 15 år gammal blev han heroinberoende, plus att hans soloskivor inte sålde i några större mängder.

Inspelningen nedan är från 1965. Frankie är här 22 år. Det är hans sista tv-framträdande och det finns något oerhört tragiskt över hela situationen. En 22-åring som mimar till en låt han själv spelade in när han var 13.
1968 avlider Frankie Lymon i sin mormors badrum, av en överdos heroin.

NINA SIMONE

Nina Simone. Den största kvinnliga rösten någonsin, så innerlig att det inte är riktigt klokt.
"The Other Woman" skrevs av Jessie Mae Robinson 1956 och fulländades när Simone spelade in den. Det existerar ett flertal live-versioner av låten, den här nedan kommer från New York Town Hall hösten 1959.

Total briljans, men vill man höra den bästa versionen ska man sannerligen trycka på den här Spotify-länken. Jag har ingen info om datum på just den, men det låter som en senare och mer trasig Simone, något som bara förstärker låtens innebörd och gör den oumbärlig.

WE AIM TO PLEASE

Den här veckan har jag fått många sidvyer från Ryssland. Lite märkligt kan tyckas, kanske gillar ryssarna France Gall.

Till något helt annat. Någon har varit så underbar och lagt upp fler Brainpool-videos på YouTube. Jag har ju DVD:n som följde med den där samlingsskivan som kom för några år sedan, men det här är väldigt mycket smidigare. Nu är det ju som så att det är en video som jag är extra glad över, nämligen "We Aim to Please".
I det här inlägget från sommaren förra året beklagar jag mig lite över att det finns för lite Brainpool-material där ute, speciellt just den här godbiten.
Inspelad på Lollipopfestivalen och riktigt intensiv. Och jag har då aldrig sett en video som är mer 90-talspop än det här. Och Janne Kasks scenspråk, för fan, anamma.

FRANCE GALL

France Gall är min favorit av de franska yé-yé-flickorna, endast utmanad av Françoise Hardy. Allra bäst var hon i samarbetet med Serge Gainsbourg, ett samarbete som tog hus i helvete när hon hade spelat in "Les Sucettes".
France Galls oskyldiga och naiva uttryck verkar ha varit på riktigt, för som 19-åring förstod hon inte tvetydigheten i Gainsbourgs rader som fritt översatt till engelska bland annat lyder: "Annie likes lollipops/Lollipops of anise/When the barley sugar perfumed with aniseed slides down Annies throat/She is in paradise". Där bröts det samarbetet. För övrigt en fantastisk låt, det måste tilläggas.
Sen har vi en annan låt som bland annat skrevs av France Galls pappa. "Sacre Charlemagne" toppade listorna i Frankrike med start sent 1964. Charlemagne, eller Charles the Great om man så vill, anses vara den person som uppfann skolan. Låten, som egentligen är en barnsång, är därför en typ av protest mot honom för det där dumma tilltaget att tvinga barn till skolgång. Förbannat catchy är vad den är, så vill man inte gå runt och nynna på den bör man avstå från att titta på det här klippet.

SHE WAS HALF GERMAN, HALF OUT OF BED, WHICH HALF WAS WHICH DOESN´T HAVE TO BE SAID

Trion Giles, Giles and Fripp, bestående av Robert Fripp, Michael Giles och Peter Giles, kom ursprungligen från Bournemouth men flyttade strax till Brondesbury Road i London. Väl där spelade man in en drös med låtar som sedan gavs ut på The Cheerful Insanity of Giles, Giles and Fripp. "Digging My Lawn" är en av de där Brondesbury-låtarna och är nu så bortglömd att man borde skicka in ett klagomål. Till någon. Vem som helst.

Och ett tips i dessa Håkan-tider, hans insats i Filip och Fredriks senaste podcast som kom idag är verkligen guld.

DET KOMMER ALDRIG VA ÖVER FÖR MIG

Nu har det verkligen inte blivit något skrivet på ett tag. Det är väl det här med inspirationen. Plus att jag satte ett knä rakt i skärmen på laptopen för några veckor sedan. Men nu får jag faktiskt skärpa mig. Det är i vilket fall premiärspelning för Håkans nya singel imorgon, Timi Yuro-passningen "Det kommer aldrig va över för mig".

Tiden före varje album-släpp med den här mannen är en unik känsla. Det har varit så i 11 år. Det kunde ha varit 13 år, men med den första skivan fanns det ingen uppladdning, den sprang jag rakt in i strax efter att den hade släppts den där första hösten på 00-talet. Varje skiva sedan dess har medfört den här nervigheten, speciellt med album nummer två, den svåra tvåan. Med Det är så jag säger det så stod det fast att Håkan var här för att stanna. Intensiteten på turnén 2002 är jag dock rejält inställd på att vi aldrig får uppleva igen. Var man för ung för att springa på konserter på den tiden är det den turnén man ska sukta efter. Håkans motsvarighet till Springsteens spelning på Konserthuset.

Vem minns inte snacket tiden efter debutalbumet, när han titt som tätt pratade om att det bara skulle bli en skiva. Håkan ville göra en Hellman. Med facit i hand hade det varit (tanter och) tragik på hög nivå.
Det jobbiga är att han någon gång måste misslyckas. Han har inte gjort det ännu. Om han kommer att göra det nu? Knappast. Det kan ju gå käpprätt åt skogen när det nu på förhand snackas U2 och Bryan Adams-influenser på första singeln.

För nästan exakt 6 år sedan skrev jag ett inlägg om min syn på Håkan. Då var det 2007. Den där texten står jag fortfarande bakom. Ni vet, när man verkligen får ur sig det man vill säga. Det inlägget är ett perfekt exempel på det. Läs det gärna på länken här under. Imorgon kommer jag säkerligen, på något plan, känna mig som nitton igen. Det som började med "Vi två, 17 år" för snart 13 år sedan kommer att upprepas, som det alltid gör när Håkan luftar nytt. Det är som en röd tråd. Vi får bara hoppas att U2 inte kapar den där tråden.

Länk

RONNIE LANE

Ronnie Lanes tid efter The Small Faces/The Faces är något bortglömd. Hur många pratar om att han bland annat körde en turné som innehöll en cirkus, komplett med eldslukare, jonglörer och lejontämjare. Att detta underbara spektakel även innefattade världens tråkigaste clowner är en annan historia. Sedan så spelade även Ronnie och bandet Slim Chance in "The Poacher" 1974. "The Poacher". I sitt rätta sammanhang kan den vara det ljuvligaste som finns. För egen del får den mig att tänka på ett England i bedårande höstskrud.